Långt ifrån perfekt!

Jag har alltid haft dåligt samvete för allt jag inte gjort eller lyckats uppnå. Borde tränat. Borde städat. Borde engagerat mig mer i mina barn. Borde varit effektivare på jobbet. Borde kommit ihåg saker bättre. Borde fixat hit och fixat dit. Hur kommer det sig att alla andra lyckats så mycket bättre och är så mycket duktigare?

Jag ville verkligen vara så där duktig! Och jag försökte verkligen - ibland. Ibland orkade jag inte alls och så blev jag sittande med dåligt samvete.

Och så en vacker dag så gick det inte längre! Bägaren rann över, och helt plötsligt tog det stopp! Framför allt var det jobbet som blev för mycket. Allt annat gör man ju mer för att man vill och tycker det är roligt. Arbetet däremot hade tappat allt det där. Landstinget såg till att ta bort glädjen i att hjälpa människor som har behov av hjälp. När man sprang och sprang och vände ut och in på sig själv för att ta hand om sjuka människor, men trots att man drog in på sånt som fyllde på ens egna energier, som att äta och gå på toaletten, hann man inte med det man skulle. Inte ens det som stod på listan för hög prioritering.

Minnet sviktar. Kan inte koncentrera mig. Kan inte tänka. Hjärtat dunkar hårt i halsgropen, huvudet värker och det tar emot att andas. Det brusar i öronen och jag tror att jag ska svimma, men det gör jag inte. Jag har lärt mig det nu. Ibland får jag stanna upp, sätta mig ner, i soffan eller på en stubbe i skogen. Men svimmat har jag inte gjort.

Och mitt i det här fallerade allt runt omkring. Allt det där man ville uppnå fick man lägga åt sidan, och så blev jag sittande i ett superstökigt hus medan kilona började lägga sig runt midjan. Jag hade svårt att stödja mina barn i deras olika bekymmer och hundarna blev utan både träning och ordentliga
promenader.

Ett besök hos en läkare på vårdcentralen resulterade i två veckors sjukskrivning med diagnosen stressreaktion.

Det var då det var dags att försöka lägga upp en plan för att ta sig ur eländet.