Hela familjen!

Nu har yngsta dottern lämnat in sista uppgiften i skolan innan studenten. Sista två veckorna innan den stora dagen är hon ledig mest hela tiden. Maken har semester och är hemma han också. Jag tycker att jag återhämtar mig riktigt bra nu, när jag vet att jag inte ska tillbaka till jobbet och kan slappna av från det.

Jag fortsätter med mina listor och dagsplaneringar. Jag tycker det fungerar ganska bra, fast det är ju bara jag som tittar på listorna. Och jag skriver inte upp sånt som resten av familjen ska göra, inser att jag ändå inte kan styra över dem på det sättet. Men det känns bra för vissa saker har jag fått bra rutin på och slipper stressen över ett totalstökigt kök osv. Samtidigt är jag noga med att försöka släppa saker om jag känner att jag inte orkar med. Man kan ju faktiskt fuska med städningen en vecka utan att någon dör! Särskilt med tanke på att nu med de nya rutinerna städar jag ändå mycket oftare än vad jag gjorde innan!

Projekt tvättstuga fortlöper sakta men säkert. Jag har målat tak och väggar färdigt och idag har maken skurat golvet med målartvätt. Jag provmålade ett hörn av golvet och insåg att det inte gick att fuska. Färgen på golvet blir inte bra utan ordentligt förarbete. Nu behöver det nyskurade golvet torka ordentligt innan det går att måla på, och det kan nog ta ett par dagar i vår källare. Där är inte det bästa torkklimatet. Och det är något vi måste åtgärda på något vis för att vi ska kunna hänga tvätten på tork där nere.

Var iväg på hundutställning i helgen och det fungerade riktigt bra. Jag blev riktigt trött och dagen efter orkade jag inte med någonting. Fick ta en slappardag i soffan, men det var det värt. Det var så roligt att vara iväg och ställa ut hund och träffa alla airedalevänner igen!

Vändpunkt

Var hos doktorn förra veckan och blev sjukskriven tre veckor till. Fram till jag slutar på jobbet. Det kändes som en befrielse, och efter det har stressen börjat släppa sitt grepp lite grann. Det känns för första gången på länge som att det börjar gå åt rätt håll.

Airedalekillen har flyttat hem till sin matte igen, vi håller tummarna att det ska fungera nu! Istället har vi airedalemormor Queenie här den här veckan, för hennes matte och husse är bortresta.  Hon är dock här så ofta så det funkar bra i flocken. Det är bara promenaderna som blir lite mer invecklade. Efter att jag en gång för flera år sedan åkte som ett streck på backen efter tre airedales, som jagade katten som hade det dåliga omdömet att passera vägen precis framför oss när vi kom gående, så går jag helst inte själv på promenad med tre hundar längre. Så det blir till att gå flera vändor om jag inte får med mig nån. Som tur är krävs det inga jättelånga promenader nu, för när vi har en extra hund här motionerar de mycket själva i trädgården. Idag har även den nyopererade för första gången fått springa och studsa fritt i trädgården. Sen sov hon sött i soffan en stund.

Jag har börjat försöka strukturera upp mitt liv. Gjort listor. Först gjorde jag en lista över alla hemmafixprojekt. En lista för varje rum där jag skriver allt som behöver göras och vem som ska göra det. Mest jag själv förstås, men sen finns det saker som den hantverkarhändige maken måste hjälpa mig med.

Häromdagen satte jag mig ner och gjorde fler listor. Först gjorde jag fyra listor. En lista för sådant som ska göras varje dag, t.ex. diska och tvätta och kolla posten och sånt. Nästa lista är för sånt som ska göras en gång varje vecka. Det är t.ex. städning och trimning av hundarna. Lista nummer tre innehåller sånt som ska bli gjort varje månad, som att städa lådor och liknande. Den fjärde listan är för sånt som ska göras en gång om året, t.ex. skura utemöbler. Sen överförde jag de tre sista listorna till telefonens påminnelser. Jag satte påminnelser så att städning av badrummet kommer upp varje onsdag, övervåningen varje måndag och kökslådorna plingar var fjärde lördag osv.

Efter det gjorde jag ett schema över dagen, så att jag ska få saker och ting gjorda. Den följer jag inte slaviskt, tänker att än är jag sjukskriven och behöver extra mycket vila, så jag har vissa stolpar jag försöker hålla mig till i alla fall.

Eftersom jag kände mig lite ensam om att ta ansvar för att allt skulle bli gjort i de nya rutinerna, gjorde jag om ett nyhetsbrev i Pages till en egen mall för dagsplanering. Varje kväll fyller jag i vad som gäller för kommande dag. Varje-dag-sysslorna finns i mallen, så de behöver jag inte skriva i varje gång. Här skriver jag också om det står något speciellt i almanackan, som födelsedagar eller barnens tävlingar osv. Det finns också utrymme för att skriva vad vi ska äta till lunch och middag. Ännu har inte familjen anammat detta så bra, men jag tänker att när de ser att det medför att vi får mer ordning och fint här hemma, så hakar de nog på. Förhoppningsvis.

Hittills har mitt fixande medfört att jag inhandlat ett nytt soffbord och fixat med kuddarna i soffan.

Jag har också köpt ett par nya kandelabrar och pelargoner till matsalsdelen. Nu håller jag på med det stora projektet tvättstugan. Jag har, med en del hjälp av maken, burit ut det stora tvättberget, ja jag har tömt hela tvättstugan och skrubbat tak och väggar. Igår hjälpte maken mig att spackla, så nu är det bara golvet kvar att skura innan jag kan börja måla!

Bakslag

Till en början tyckte jag att det gick framåt. Jag började kunna andas bättre och slappna av i axlarna. I alla fall här hemma så länge jag tog det lugnt. Planen var att försöka göra sånt som jag tycker att jag mår bra av, och minimera sånt som stressar mig. I min egen takt och med hjälp av hela familjen är huset nu bättre städat, soffgruppen har fått ett nytt bord från IKEA och matsalen har fått ett par mässingskandelabrar från Chilli och rosa mårbackapelargoner i fönstren.

Tyvärr kan man inte styra över allt i livet och för en dryg vecka sedan fick min hund livmoderinflammation och opererades akut en söndag kväll. Några dagar senare hörde en valpköpare av sig för att hon inte mår bra och inte klarar av att ta hand om en 7 månaders väldigt go och glad airedalekille. Så, i lördags tog vi bilen i dryga två timmar för att möta upp valpköparen på vägen, och så tog vi med oss airedalekillen hem. Han ska stanna preliminärt i en månad, misstänker att det kan bli längre.

I lördagskväll när vi kommit hem blev den nyopererade fly förbaskad på grannens rottweilertik och försökte flyga på henne tvärs igenom staketet. Det nya staketet höll måttet men utfallet var tillräckligt för att operationssåret skulle slitas upp invärtes. Min tjej började blöda ganska kraftigt ur vagina och det blev en ny akut operation och dropp över natten. Hon hann tappa mycket blod och blodvärdet var väldigt lågt så imorgon ska vi tillbaka för nya blodprover.

Själv har jag varit hos doktorn igen och fått sjukskrivningen förlängd tre veckor till. Diagnosen är nu ändrad till utmattningssyndrom. Allt som hänt den senaste tiden har gjort att jag mår sämre igen. Nu känner jag att jag måste försöka vila, måste försöka få kroppen att slappna av. Det känns som om hjärnan spinner på högvarv och liksom blir överhettad. Jag känner mig rastlös fast jag inte orkar göra saker. Det får helt enkelt bli nåt litet i taget, och så försöka vila och slappna av däremellan.

Airedalekillen visade sig föresten vara världens goaste, fast väldigt otrimmad och med långa klor, och i stort behov av miljöträning av olika slag!

Långt ifrån perfekt!

Jag har alltid haft dåligt samvete för allt jag inte gjort eller lyckats uppnå. Borde tränat. Borde städat. Borde engagerat mig mer i mina barn. Borde varit effektivare på jobbet. Borde kommit ihåg saker bättre. Borde fixat hit och fixat dit. Hur kommer det sig att alla andra lyckats så mycket bättre och är så mycket duktigare?

Jag ville verkligen vara så där duktig! Och jag försökte verkligen - ibland. Ibland orkade jag inte alls och så blev jag sittande med dåligt samvete.

Och så en vacker dag så gick det inte längre! Bägaren rann över, och helt plötsligt tog det stopp! Framför allt var det jobbet som blev för mycket. Allt annat gör man ju mer för att man vill och tycker det är roligt. Arbetet däremot hade tappat allt det där. Landstinget såg till att ta bort glädjen i att hjälpa människor som har behov av hjälp. När man sprang och sprang och vände ut och in på sig själv för att ta hand om sjuka människor, men trots att man drog in på sånt som fyllde på ens egna energier, som att äta och gå på toaletten, hann man inte med det man skulle. Inte ens det som stod på listan för hög prioritering.

Minnet sviktar. Kan inte koncentrera mig. Kan inte tänka. Hjärtat dunkar hårt i halsgropen, huvudet värker och det tar emot att andas. Det brusar i öronen och jag tror att jag ska svimma, men det gör jag inte. Jag har lärt mig det nu. Ibland får jag stanna upp, sätta mig ner, i soffan eller på en stubbe i skogen. Men svimmat har jag inte gjort.

Och mitt i det här fallerade allt runt omkring. Allt det där man ville uppnå fick man lägga åt sidan, och så blev jag sittande i ett superstökigt hus medan kilona började lägga sig runt midjan. Jag hade svårt att stödja mina barn i deras olika bekymmer och hundarna blev utan både träning och ordentliga
promenader.

Ett besök hos en läkare på vårdcentralen resulterade i två veckors sjukskrivning med diagnosen stressreaktion.

Det var då det var dags att försöka lägga upp en plan för att ta sig ur eländet.